Allt som började gå mot det bättre har nog börjat nedräkningen nu.... När vi kom ner till stallet och skulle hämta Nadja för att gå med henne så var hon blockhalt, någonting måste ha hänt i hagen. Antingen om hon försökt sprungt, klivit snett eller slagit på sig vet man inte men varm, svälld på insidan av senan och jätte ont hade hon. Var bara att ta in henne och försöka kyla på det men efter halva vägen in så ville hon knappt gå längre. Hon fick äta lite gräs försöka ta någoot steg och sen vila igen, mamma kom ut med Metacamen och gav henne.

 

När vi kom så pass att slangen räckte började vi kyla, pappa kom förbi med en kylpåse samt min kamera. Trots att hon hade ont så fanns aptiten och glimten i ögat.... Hon har inte gett upp men hon ska inte behöva ha såhär ont och inte heller tappa glimten i ögat. Hon är nu lindad på båda fram och vi avvaktar tills imorgon, om hon inte är riktigt bra så kommer det nog bli en del tunga samtal att ringa. Finns ingenting som säger att detta måste ske i morgon men man vet helt enkelt inte, så mycket tankar som snurrar i huvude medan tårarna rullar ner för mina kinder. Spelar ingen roll hur mycket jag älskar Ira så kommer Nadja alltid vara nr1, världens vackraste och bästa häst! Ska det verkligen sluta här?...

Har även ringt och sagt att jag blir hemma från jobbet i morgon, eventuellt att jag ska gå på en jobbkonferens men som sagt framtiden är ovis. Nu ska jag försöka sova, ingen tjänar på att jag är vaken nå längre, upp tidigt i morgon, eller kanske ska säga idag nu mera....