Vi har nu kommit fram till ett beslut, hon kommer få gå vidare. Hon var knappt bättre på morgonen när vi åkte ner och då väntade en rad tunga samtal. Än så långe har hon ju faktiskt gnistan kvar i blicken och det ska inte behöva gå så långt att hon tappar allt. Vi har kämpat i 7 månader med några bakslag, aldrig vetat om det någonsin kommer bli bra. Hade man fått en garanti att om hon stod på sjukhage utan bakslag i ett halvår-år och bli helt bra hade man gjort det men nu om hon skulle fortsätta att stå på sjukhage och blir så pass bra att man får släppa na på stor hage igen och så river hon upp det första dagen och hela cirkusen börjar om. Det kommer helt enkelt till en punkt där det faktiskt inte är värdigt längre...

 

Just nu kastas jag mellan att vara helt tom till att en våg att sorg skakar om en. Det som känns värst nu är bara att när vi var ner nu ikväll för att ta in dom så var hon knappt halt och betydligt bättre... Men vi har tagit beslutet nu och det kommer bli bra, hon slipper i alla fall ha så ont sina sista dagar i livet och vi ska se till att göra allt vi kan för att hon ska ha det bäst. Sen får man inte glömma att hon faktiskt går på full dos metacam just för smärtlindringens skull.

 

Man kommer aldrig kunna veta om det någonsin kom att kunna bli bra, vi vet ingenting om framtiden, allt man kunde göra var att hoppas och göra det man kunde. Men en sak vet vi, att hon har haft ett underbart liv som hon fullkommligt älskat. Trots att man inte alltid haft tid för henne så mycket som man har önskat så har hon haft en förståelse för detta, alltid velat varit till lags och en lojalitet som inte går att jämföras med nå annat.

 

Det är mycket som kommer förändras, hela livet blir upp och ner men det är det bästa och mest rättvisa valet mot henne. Hur jobbigt det än är så visste man att denna dag skulle komma förr eller senare, en tanke som finns där redan från första dagen. Hur man ska kunna leva utan den varelse som man älskar av hela sitt hjärta? ♥